Trettio liter must

Hela sommaren har äppelträdet stått där och inte krävt någonting. Det är lottens största invånare, kanske fyra meter högt och lika brett, med en stam som lutar åt sydost som om det lyssnade efter något. I maj blommade det i en vecka. Sedan glömde jag bort det, fram till den dag i början av september då det började dunsa i gräset.

Vilken sort?

Ingen vet. Äpplena är medelstora, gulgröna med röda strimmor på solsidan, och doftar starkt när man skär i dem. Grannen med humlen säger Säfstaholm. Hon med dahliorna säger Oranie och blir inte svarslös när man påpekar att de två inte liknar varandra. På mustdagen var det en man som luktade på ett, tuggade länge och sa ”gammal sort”, och närmare ett besked än så kom jag inte.

Jag har bestämt att det heter Tamsonneäpple tills någon bevisar motsatsen.

Plockningen

Jag plockade under två helger, från stege och med en fruktplockare på skaft som jag fick låna ur redskapsboden. Regeln jag fick lära mig: lyft äpplet och vrid ett kvarts varv. Släpper det, är det moget. Släpper det inte, ska det sitta kvar.

Det blev 46 kilo plockad frukt, vägd i omgångar på badrumsvågen hemma: först jag, sedan jag med en back i famnen. Till det kom 19 kilo fallfrukt som jag samlade upp varje kväll i två veckor, i sällskap med getingarna. De blir sävliga framåt kvällen men inte ofarliga. Jag blev stucken en gång, i handflatan, när jag grep om ett äpple från fel håll.

Sextiofem kilo, alltså, från ett enda träd. De finaste tretton kilona har jag slagit in ett och ett i tidningspapper och lagt i källarförrådet. Resten gick till musten.

Mustdagen

Föreningen äger en fruktpress, en gammal sak av gjutjärn och ek med en skruv i mitten, och en lördag i september ställs den upp vid redskapsboden. Man skriver upp sig på en lista och kommer med sina backar. Först ska äpplena sköljas och gås igenom – ruttet skärs bort, maskhål gör ingenting – och sedan malas i en kvarn med vev. Krosset läggs i pressdukar, skruven dras åt, och så rinner det.

Första glaset drack jag direkt vid pressen. Det smakade inte som köpt äppeljuice. Det smakade grönt och sött och lite strävt på en gång, ungefär som trädet luktar.

Av mina 52 kilo blev det 30 liter. Det är mindre än de som kan det får ut – de talar om sex, sju deciliter per kilo – men min frukt var liten och jag orkade inte dra skruven det sista varvet. Jag stod vid pressen i två timmar och gick hem med ont i axlarna och sex femlitersdunkar på en lånad cykelkärra.

Vad man gör med trettio liter

Färsk must håller några dagar i kylen, sedan börjar den jäsa. Fem liter har vi druckit upp eller kommer att dricka upp, grannar och gäster inräknade. Tio liter frös jag in i urdiskade mjölkpaket, som jag tydligen aldrig blir av med. Femton liter värmde jag till 75 grader i min största kastrull, en omgång i taget med stektermometern i, och hällde på varma flaskor. Det tog hela dagen idag, och köket luktar fortfarande äpple.

Nästa år

Äpplena var för många och för små. Det beror, har jag fått veta, på att man ska gallra karten i början av juli: plocka bort så att det sitter ett eller två äpplen i varje klase i stället för fem. Det känns fel att ta bort frukt, men trädet orkar inte göra alla stora.

Och i vinter, i februari eller mars, behöver det beskäras. Det har inte blivit gjort på många år, kronan är tät som en kvast, och det är därför hälften av äpplena hade skorv. Det arbetet vågar jag inte göra själv. Hon med dahliorna har lovat att visa.

Trettio liter. I mars låg det snö här och jag fick inte upp låset.