Sniglarna och jag

Det började med regnet. Veckan efter midsommar kom det 41 millimeter i min regnmätare, mer än under hela maj, och nätterna var varma. Söndagen den 28 juni kom jag ut till lotten på förmiddagen och trodde först att någon hade klippt sallaten. Av arton huvuden i låda 3 stod fyra kvar. Resten var korta stumpar med slem på.

Jag hade hört talas om mördarsnigeln – spansk skogssnigel, om man ska vara korrekt – av alla jag har pratat med sedan i höstas. Den är brun, upp till en decimeter lång, och den äter nästan allt. Jag hade nickat och tänkt att det där tar jag när det kommer. Det kom.

Räkningen

Samma kväll gick jag ut i skymningen med pannlampa, en hink och en gammal sax. Metoden är inte vacker: man plockar, klipper av dem strax bakom huvudet och gräver ner dem. Jag hade tänkt mig ett tjugotal. När jag slutade, strax före midnatt, hade jag räknat till 143, bara på min egen lott.

Sedan dess har jag varit där varje kväll. Jag skriver upp antalet i anteckningsboken, mest för att ha något att hålla mig i.

Plockade sniglar per kväll, lott 47

Kväll	Antal	Väder
28 juni	143	fuktigt, 16°
29 juni	121	fuktigt
30 juni	96	uppehåll
1 juli	88	uppehåll
2 juli	104	regn på eftermiddagen
3 juli	71	mulet
4 juli	67	klart, torrt
5 juli	80	dagg
6 juli	52	klart
7 juli	49	klart
8 juli	44	blåsigt
9 juli	61	regn hela dagen
10 juli	33	mulet
11 juli	29	klart, 14°
Summa	1 038	fjorton kvällar

Det går åt rätt håll, men långsamt, och varje regn fyller på. Enligt paret med växthuset kommer de från skogsbacken och från den övergivna lotten längre ner, och så länge ingen plockar där är det som att ösa en läckande eka.

Förlusterna

Sallaten: fjorton av arton huvuden. Tagetes: 22 av 30 plantor, nerätna till stjälkarna – så mycket för att hålla ohyran borta. Dillen: nästan allt. Störbönorna: nio av tjugofyra avbitna vid marken, veckan efter att de hade kommit upp. Squashen: den ena av två plantor försvann på två nätter; den andra var större och klarade sig, med hål i bladen som efter hagelskott.

Det de inte rör är också värt att skriva upp. Löken, förstås. Potatisblasten, nästan inte alls. Tomaterna, än så länge. Morotsblasten naggar de på men ger upp. Och rödbetorna har märkligt nog fått stå i fred, mitt i samma låda där sallaten försvann.

Vad jag har prövat

Plockning i skymningen är det enda som syns i siffrorna. Runt halv elva är bäst, när daggen har fallit men det fortfarande går att se utan lampa.

Ölfällor: jag grävde ner tre glasburkar med en skvätt öl i. På morgonen låg det ett trettiotal sniglar i dem, vilket såg ut som en framgång tills grannen med humlen påpekade att lukten känns på tio meters håll och att jag förmodligen hade bjudit in hela gångens sniglar på fest. Burkarna åkte upp igen.

Snigelmedel med järnfosfat, den sort som är godkänd för hemträdgårdar: jag strödde ut det glest runt låda 3 och 4 den 1 juli. Det verkar göra nytta på de små sniglarna, som jag ändå inte hittar i mörkret, men det löser inte kvällens hundra stora.

Brädor: jag har lagt ut fyra gamla plankbitar på gräset mellan lådorna. Sniglarna kryper in under dem framåt morgonen, och då kan jag plocka även på dagen. Det rådet kom från damen på lott 12, som har odlat här sedan sjuttiotalet, och det är det bästa jag har fått.

Om jag fick börja om

Jag skulle ha börjat i april. Alla som kan något säger samma sak: de sniglar som har övervintrat är få och små på våren, och var och en man tar då är hundratals ägg som aldrig läggs. Jag såg dem i april, tänkte att en och annan snigel hör trädgården till, och gick förbi.

Jag skulle också ha klippt gräset kortare runt lådorna och rensat bort det höga i häckkanten, där de ligger på dagarna. Och jag skulle inte ha satt ut småplantor av sallat i juni, utan dragit upp dem större hemma först. En planta med tio blad överlever en natt. En med fyra gör det inte.

Igår kväll plockade jag 29. Det är första gången under trettio. I morse sådde jag ny sallat i mjölkpaket och ställde dem på balkongen, tre trappor upp, dit ingen snigel har hittat än.