Frön på fönsterbrädan

I söndags cyklade jag ut till lotten för första gången sedan jul. Det var ingen bra idé. Snön låg tre decimeter djup på gången, nyckeln ville inte gå in i hänglåset förrän jag hade värmt det i handen i fem minuter, och inne i stugan var det två minusgrader – kallare än ute. Odlingslådorna syntes bara som sex långa bulor i det vita. Kring äppelträdet gick harspår i en prydlig ring, och på en av de nedersta grenarna hade någon gnagt av barken en bit. Jag lindade hönsnät kring stammen, drack mitt kaffe stående och cyklade hem igen.

Så det är hemma i lägenheten som säsongen börjar. Idag sådde jag.

Vad som hamnade i jorden

Tomaterna först. Jag har två sorter: körsbärstomaten ’Gardener’s Delight’, som alla i föreningen verkar odla, och busktomaten ’Maskotka’, som ska klara sig utan växthus. Tolv frön av varje, två i varje kruka, en halv centimeter ner i såjord. Krukorna är mjölkpaket som jag har klippt av på mitten och stuckit hål i botten på. Jag har sparat paket sedan januari och har nu fler än jag behöver.

Sedan tagetes, ett helt tråg, ett fyrtiotal frön som ser ut som små svartvita pinnar. Tagetes ska stå längs kanterna på lådorna i sommar. Enligt grannen med humlen håller de ohyran borta; enligt min trädgårdsbok är det mest en fråga om att de är fina. Båda skälen duger.

Squashen får vänta. Den växer så fort att den bara ska ha tre, fyra veckor inomhus, och ut får den inte komma förrän frosten är över. Hos oss brukar den sista frostnatten komma någon gång mellan den 10 och den 20 maj. Lotten ligger i en sänka nedanför en skogsbacke, och dit rinner kalluften även när det är frostfritt inne i stan. Squashen sår jag alltså i månadsskiftet april–maj, inte en dag tidigare, hur mycket det än kliar i fingrarna.

Ljus och värme

Mitt fönster vetter mot öster. Det ger sol till ungefär elva på förmiddagen och sedan ingenting, och i mars räcker det inte. Förra våren, innan jag hade lotten, sådde jag tomater i samma fönster utan lampa. De blev tjugo centimeter långa, tunna som sytråd, och la sig ner en efter en. I år hänger en växtlampa över brädan, kopplad till en timer: på klockan sex på morgonen, av klockan åtta på kvällen. Fjorton timmar.

Värmen är det andra. Tomatfrön vill ha runt 22 grader för att gro, och det har jag ovanför elementet. Men så fort de har kommit upp ska de stå svalare, helst 16–18 grader, annars rusar de iväg på höjden igen. Planen är att flytta krukorna till sovrummet, där jag ändå har elementet avstängt.

Där står redan sättpotatisen: tjugo knölar i äggkartonger på byrån, med ögonen uppåt. De ska gro i svalka fram till mitten av april, och om allt går som jag har tänkt mig blir det färskpotatis till midsommar. Det är hela årets mål, om jag ska vara ärlig.

Att vänta

Nu händer ingenting på en vecka eller så. Tomater brukar titta upp efter sex till tio dagar. Jag har satt en lapp på varje paket med sort och datum, skriven med blyerts, eftersom tusch rinner när man vattnar. Det lärde jag mig förra året, när jag stod med tolv plantor och inte visste vilken som var vilken.

Det som känns konstigast är att allt det här ska bort härifrån. Om tolv veckor ska varenda planta ha burits nerför tre trappor och fraktats ut till lotten på pakethållaren. Jag har räknat: om alla frön gror blir det 24 tomatplantor och 40 tagetes, och jag har plats för sex tomater. Resten får grannarna, om de vill ha. Det sägs att man alltid sår för mycket det första året. Jag tänker inte ens försöka låta bli.

Ute visar termometern minus tre ikväll. På fönsterbrädan är det 22.