Dagbok från en kolonilott i Stockholms utkant https://tamsonne.click/ 2026-11-07T18:00:00+01:00 Maj https://tamsonne.click/dagbok/2026-11-07-stangt-for-vintern.html 2026-11-07T18:00:00+01:00 2026-11-07T18:00:00+01:00

Vattnet är avstängt, tunnan står upp och ner och vitlöken ligger under en decimeter löv. Sista anteckningen för i år, med hela skörden uträknad.

<p>Första frosten kom natten mot den 8 oktober, minus två vid marken. Den brukar komma runt den tionde här, så den var i tid. Kvällen innan stod squashen med blad stora som paraplyer. På morgonen hängde de svarta och genomskinliga, som blöta tygtrasor, och tagetesen längs lådkanterna hade gjort samma sak. Det tog en natt. Jag hade läst att det går till så men inte riktigt trott på det.</p> <p>Tomaterna hade jag plockat fyra dagar tidigare, alla som var kvar, 2,3 kilo gröna. De ligger i en byrålåda hemma tillsammans med ett äpple och blir röda en efter en, lite mjöliga men fullt ätbara.</p> <h2>Det som stängs</h2> <p>Lördagen den 17 oktober stängde föreningen av vattnet. Dagen innan tömde jag regntunnan – 200 liter som jag bar ut med kannan till bärbuskarna och äppelträdet – och vände den upp och ner, så att den inte fryser sönder. Slangen hänger på sin krok i stugan. Den blå emaljkannan, som stod kvar när jag tog över och som läcker lite i sömmen, har fått följa med hem. Den står i hallen. Jag har inte hjärta att låta den frysa.</p> <p>Stugan är städad och tömd på allt som möss kan tänkas vilja ha: fröpåsar, stearinljus, tvål, sittdynor. Madrassen står på högkant. Och jag har droppat olja i hänglåset den här gången.</p> <h2>Det som täcks</h2> <p>Lådorna har jag inte grävt. Det var det råd jag fick av flest: gräv inte, täck. Så varje låda har fått ett tio centimeter tjockt lager av löv och det sista gräsklippet, och ovanpå det granris från arbetsdagen så att det inte blåser bort. Äppellöven har jag inte använt, eftersom trädet hade skorv. De har gått i en egen säck.</p> <p>I låda 2, där morötterna stod, sitter nu vitlök. Jag satte den den 18 oktober: tre rader, 36 klyftor, fem centimeter djupt med spetsen uppåt och tolv centimeter emellan. Vitlök är det enda jag sätter på hösten för att skörda nästa sommar, och det är något lugnande med att det ligger något där nere som har börjat, medan allt annat har slutat.</p> <p>Grönkålen står kvar i låda 6, tre plantor som ser ut som små palmer. Den ska bli bättre av frost. Jag plockar de nedersta bladen när jag är här och ser till stugan.</p> <h2>Komposten</h2> <p>Komposten fick till slut sina väggar, i juni: två fack, hopspikade av gamla ribbor. Hela sommaren har allt hamnat i det vänstra – ogräs, blast, squashblad, kaffesump, äppelrens. I förra veckan vände jag över alltihop i det högra facket med grep. Längst ner hade det redan blivit jord, mörk och smulig och full av mask, kanske tre hinkar. Det är inte mycket. Men i april var det där en hög med kvistar.</p> <h2>Året i siffror</h2> <p>Jag har vägt nästan allt som har kommit ur lotten i år, på hushållsvågen i stugan eller badrumsvågen hemma. Så här blev det:</p> <table> <caption>Skörden på lott 47, säsongen 2026</caption> <thead><tr><th scope="col">Gröda</th><th scope="col">Skörd</th><th scope="col">Anmärkning</th></tr></thead> <tbody> <tr><td>Potatis</td><td>11,4 kg</td><td>låda 1, två sorter</td></tr> <tr><td>Morötter</td><td>6,2 kg</td><td>många kluvna</td></tr> <tr><td>Lök</td><td>3,9 kg</td><td>58 lökar av 60 satta</td></tr> <tr><td>Squash</td><td>31 st, cirka 19 kg</td><td>en enda planta</td></tr> <tr><td>Tomater</td><td>4,6 kg mogna, 2,3 kg gröna</td><td>åtta plantor på friland</td></tr> <tr><td>Störbönor</td><td>3,3 kg</td><td>de femton som överlevde</td></tr> <tr><td>Ärtor</td><td>oräknat</td><td>åts på plats</td></tr> <tr><td>Sallat</td><td>fyra huvuden</td><td>resten tog sniglarna</td></tr> <tr><td>Vinbär, svarta och röda</td><td>10,0 kg</td><td>tre buskar</td></tr> <tr><td>Krusbär</td><td>2,1 kg</td><td>en buske</td></tr> <tr><td>Äpplen</td><td>65 kg</td><td>varav 30 liter must</td></tr> </tbody> </table> <p>Och ungefär 1 600 sniglar. Jag slutade räkna i augusti.</p> <h2>Vad jag tar med mig</h2> <p>Att jag sådde för tidigt och för mycket, precis som alla sa att jag skulle göra. Att det som gick bäst var det jag inte hade planerat: buskarna, äppelträdet, gräslöken vid knuten. Att sallat inte är en nybörjargröda på en lott intill en skogsbacke, vad det än står på fröpåsen. Att två squashplantor är en för mycket.</p> <p>Nästa år blir det en potatissort i stället för två, nät över vinbären, snigeljakt från april och tomater sådda den 1 april. Synen i juni gick för övrigt bra. Det stod ”välskött, komposten godkänd” på lappen, och den sitter på kylskåpet.</p> <p>Nu är det mörkt klockan fyra och det blir inte mycket mer att skriva upp. Jag går hit någon gång i månaden och tittar till låset och grönkålen. Nästa anteckning kommer i mars, när mjölkpaketen står på fönsterbrädan igen.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-09-20-trettio-liter-must.html 2026-09-20T18:00:00+02:00 2026-09-20T18:00:00+02:00

Äppelträdet är äldre än någon i föreningen minns, och ingen vet vilken sort det är. I år gav det 65 kilo. Igår var det mustdag vid redskapsboden.

<p>Hela sommaren har äppelträdet stått där och inte krävt någonting. Det är lottens största invånare, kanske fyra meter högt och lika brett, med en stam som lutar åt sydost som om det lyssnade efter något. I maj blommade det i en vecka. Sedan glömde jag bort det, fram till den dag i början av september då det började dunsa i gräset.</p> <h2>Vilken sort?</h2> <p>Ingen vet. Äpplena är medelstora, gulgröna med röda strimmor på solsidan, och doftar starkt när man skär i dem. Grannen med humlen säger Säfstaholm. Hon med dahliorna säger Oranie och blir inte svarslös när man påpekar att de två inte liknar varandra. På mustdagen var det en man som luktade på ett, tuggade länge och sa ”gammal sort”, och närmare ett besked än så kom jag inte.</p> <p>Jag har bestämt att det heter Tamsonneäpple tills någon bevisar motsatsen.</p> <h2>Plockningen</h2> <p>Jag plockade under två helger, från stege och med en fruktplockare på skaft som jag fick låna ur redskapsboden. Regeln jag fick lära mig: lyft äpplet och vrid ett kvarts varv. Släpper det, är det moget. Släpper det inte, ska det sitta kvar.</p> <p>Det blev 46 kilo plockad frukt, vägd i omgångar på badrumsvågen hemma: först jag, sedan jag med en back i famnen. Till det kom 19 kilo fallfrukt som jag samlade upp varje kväll i två veckor, i sällskap med getingarna. De blir sävliga framåt kvällen men inte ofarliga. Jag blev stucken en gång, i handflatan, när jag grep om ett äpple från fel håll.</p> <p>Sextiofem kilo, alltså, från ett enda träd. De finaste tretton kilona har jag slagit in ett och ett i tidningspapper och lagt i källarförrådet. Resten gick till musten.</p> <h2>Mustdagen</h2> <p>Föreningen äger en fruktpress, en gammal sak av gjutjärn och ek med en skruv i mitten, och en lördag i september ställs den upp vid redskapsboden. Man skriver upp sig på en lista och kommer med sina backar. Först ska äpplena sköljas och gås igenom – ruttet skärs bort, maskhål gör ingenting – och sedan malas i en kvarn med vev. Krosset läggs i pressdukar, skruven dras åt, och så rinner det.</p> <p>Första glaset drack jag direkt vid pressen. Det smakade inte som köpt äppeljuice. Det smakade grönt och sött och lite strävt på en gång, ungefär som trädet luktar.</p> <p>Av mina 52 kilo blev det 30 liter. Det är mindre än de som kan det får ut – de talar om sex, sju deciliter per kilo – men min frukt var liten och jag orkade inte dra skruven det sista varvet. Jag stod vid pressen i två timmar och gick hem med ont i axlarna och sex femlitersdunkar på en lånad cykelkärra.</p> <h2>Vad man gör med trettio liter</h2> <p>Färsk must håller några dagar i kylen, sedan börjar den jäsa. Fem liter har vi druckit upp eller kommer att dricka upp, grannar och gäster inräknade. Tio liter frös jag in i urdiskade mjölkpaket, som jag tydligen aldrig blir av med. Femton liter värmde jag till 75 grader i min största kastrull, en omgång i taget med stektermometern i, och hällde på varma flaskor. Det tog hela dagen idag, och köket luktar fortfarande äpple.</p> <h2>Nästa år</h2> <p>Äpplena var för många och för små. Det beror, har jag fått veta, på att man ska gallra karten i början av juli: plocka bort så att det sitter ett eller två äpplen i varje klase i stället för fem. Det känns fel att ta bort frukt, men trädet orkar inte göra alla stora.</p> <p>Och i vinter, i februari eller mars, behöver det beskäras. Det har inte blivit gjort på många år, kronan är tät som en kvast, och det är därför hälften av äpplena hade skorv. Det arbetet vågar jag inte göra själv. Hon med dahliorna har lovat att visa.</p> <p>Trettio liter. I mars låg det snö här och jag fick inte upp låset.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-08-23-langs-gangen.html 2026-08-23T18:00:00+02:00 2026-08-23T18:00:00+02:00

Från grinden till min lott är det 140 meter grusgång och tjugotvå lotter. I slutet av augusti står allt som högst, och jag går långsammare för varje vecka.

<p>Jag har haft semester i tre veckor och varit på lotten nästan varje dag. Det har gjort att jag för första gången har sett den i dagsljus en vanlig tisdag, och att jag har börjat lära känna gången. Inte människorna så mycket – här hälsar man, pratar väder och sniglar och går vidare – men lotterna. Man lär sig vem någon är genom vad den odlar.</p> <p>Så här såg vägen ut i morse, från grinden och inåt.</p> <h2>Dahliorna</h2> <p>Första lotten till vänster är den som folk stannar vid. Hon som har den odlar dahlior och nästan ingenting annat. Jag räknade till trettioåtta plantor, uppbundna vid var sin stör, från små röda pomponger till en gul sort med blommor stora som mattallrikar. Varje oktober gräver hon upp alla knölarna, märker dem med sort och färg och bär hem dem till ett källarförråd. Jag frågade hur lång tid det tar. ”Två helger och en rygg”, sa hon.</p> <h2>Potatisen</h2> <p>Mittemot ligger en lott som ser ut som en ritning. Åtta raka rader potatis, kupade efter snöre, med en skylt i varje radända: åtta sorter, från tidig till sen. Ingen sallat, inga blommor, inte ett ogräs. Mannen som har den är där klockan sex varje morgon och har gått hem när vi andra kommer. Jag har aldrig sett honom skörda, bara resultatet: tomma rader som har jämnats till med kratta.</p> <h2>Växthuset</h2> <p>Paret med växthuset har det största som reglerna tillåter, och det är fullt. Gurkor längs ena sidan, tomater längs den andra – ’Gardener’s Delight’ som mina, fast deras är två meter höga och har gett frukt sedan början av juli. Längst in växer en vinranka som de har haft i elva år. I år hänger det klasar på den, gröna och hårda än så länge. De säger att druvorna blir ätbara ungefär vart tredje år och att det är värt det ändå.</p> <h2>Humlen</h2> <p>Och så min närmaste granne, han med humlen. På hans stuggavel går sex snören från marken upp till nocken, och uppför dem klättrar humlen: fyra, fem meter på en sommar, från ingenting i april. Nu i slutet av augusti hänger kottarna i tjocka klasar, ljusgröna och klibbiga, och hela hans lott luktar svagt av något mellan gräs och citron.</p> <p>Han brygger inte. Han torkar kottarna på tidningspapper i stugan och syr in dem i små kuddar som han ger bort, för att man ska sova bättre. Jag har fått en. Jag vet inte om jag sover bättre, men den luktar som augusti.</p> <p>I september klipper han ner allt till marken, och nästa vår börjar det om. Det är humlen som är anledningen till att regeln om 180 centimeter finns, har jag förstått. Störarna stod för nära gränsen på nittiotalet. Numera sitter snörena på hans egen gavel, och ingen kan säga något.</p> <h2>Pumpan</h2> <p>Längre bort, förbi min lott, ligger pumpan. Den vilar på en lastpall för att inte ruttna underifrån och har ett eget parasoll mot solen. Ägaren mäter omkretsen varje söndag och skriver upp den med krita på pallen: i morse stod det 164 centimeter. Den ska vägas på skördefesten i september, och enligt honom vägde förra årets 83 kilo. Jag har ingen anledning att tvivla. Jag har sett honom vattna.</p> <h2>Lotten som ingen sköter</h2> <p>Sist på gången, mot skogsbacken, ligger en lott där gräset står midjehögt och kirskålen blommar. Den har fått anmärkning på synen två år i rad. Det är därifrån mina sniglar kommer, säger alla, och jag har svårt att inte titta surt på den när jag går förbi. Men det hänger ett par arbetshandskar på grindstolpen, och i förra veckan var en bit av gräset slaget. Någon försöker. Jag vet precis hur det är att ta över något som har vuxit en över huvudet.</p> <h2>Vad jag själv har att komma med</h2> <p>Squash. Den enda plantan som överlevde sniglarna har hittills gett tjugosex stycken, och under de fem dagar jag var bortrest växte en av dem till 2,3 kilo och fyrtio centimeter. Jag har lagt squash i bytesbacken, hängt squash i en påse på grinden till dahlialotten och ställt en vid potatismannens grindstolpe, där den stod orörd i två dagar innan den försvann.</p> <p>I gengäld har jag fått en humlekudde, en bukett dahlior, löfte om tre knölar till våren och ett råd från växthuset: knip av toppen på tomaterna nu, så hinner det som redan sitter där mogna före frosten. Jag gjorde det i eftermiddags. Det tog emot mer än jag hade trott.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-08-09-tolv-kilo-bar.html 2026-08-09T18:00:00+02:00 2026-08-09T18:00:00+02:00

Buskarna stod här när jag kom, och de har klarat sig bäst av allt på lotten. Svarta vinbär, röda vinbär och krusbär: tre helger med plockning och en frys som knappt går att stänga.

<p>Det mesta jag har gjort på lotten i år har jag gjort för första gången, och resultatet har blivit därefter. Bärbuskarna är undantaget. Dem har jag inte gjort någonting med. De planterades av kolonisten före mig, någon gång för länge sedan, och de bär frukt alldeles oavsett vem som har nyckeln.</p> <p>Det står fyra buskar längs staketet mot norr: två svarta vinbär, ett rött och ett krusbär. Så här blev det:</p> <table> <caption>Bärskörden 2026</caption> <thead><tr><th scope="col">Buske</th><th scope="col">Plockat</th><th scope="col">När</th></tr></thead> <tbody> <tr><td>Röda vinbär, en buske</td><td>3,2 kg</td><td>18–19 juli</td></tr> <tr><td>Svarta vinbär, två buskar</td><td>6,8 kg</td><td>25 juli–2 augusti</td></tr> <tr><td>Krusbär, en buske</td><td>2,1 kg</td><td>1–8 augusti</td></tr> </tbody> </table> <p>Tolv kilo och ett hekto, från fyra buskar som ingen har skött på flera år.</p> <h2>Röda vinbär</h2> <p>De röda mognade först, redan i mitten av juli, och dem höll jag på att förlora helt. Koltrastarna hade hittat busken före mig. När jag kom ut lördagen den 18 juli satt det tre stycken i den och åt i lugn och ro, och marken under var prickig av tomma klasar. Jag plockade allt som var kvar samma helg, moget och halvmoget, och fick ihop 3,2 kilo. Grannen med humlen uppskattade att fåglarna hade tagit lika mycket till.</p> <p>Röda vinbär repar man av klasen med en gaffel, vilket går tio gånger fortare än att plocka svarta. Det blev gelé, sex burkar, och den stelnade på första försöket.</p> <h2>Svarta vinbär</h2> <p>Svarta vinbär mognar inte på en gång, och de sitter inte i långa fina klasar som de röda. Man plockar dem ett och ett, och det tar ungefär en timme per kilo om man är noga. Jag satt på en uppochnervänd hink i fem kvällar och luktade vinbärsblad om händerna i en vecka.</p> <p>Det mesta blev saft. Jag kokar den som min mormor gjorde: ett kilo bär och sex deciliter vatten får sjuda under lock i tio minuter, sedan får det rinna av genom en silduk utan att man kramar. Kramar man blir saften grumlig, sa hon, och jag har aldrig vågat pröva. Fem deciliter socker per liter avrunnen saft, ett uppkok till, skumma, och så på flaska.</p> <p>Av fem kilo bär blev det fjorton flaskor på 33 centiliter. De står i källarförrådet och ska räcka över vintern, vilket betyder en flaska varannan vecka. Det kommer inte att gå. Resten av bären, knappt två kilo, ligger i frysen i platta påsar.</p> <h2>Krusbär</h2> <p>Krusbärsbusken tittade jag inte åt på hela försommaren, och det straffade sig. I mitten av juni stod den plötsligt nästan utan blad. På de kala kvistarna satt gröna larver med svarta prickar, hundratals. Krusbärsstekel, fick jag veta, och man ska titta efter den redan i maj, långt inne i busken där larverna börjar. Jag plockade bort dem jag hittade och trodde att busken var förlorad.</p> <p>Men bären satt kvar. De blev mindre än de borde och sötman kom sent, men två kilo krusbär är två kilo krusbär. Hälften blev kräm, som vi åt ljummen med mjölk samma kväll. Den andra hälften snoppade jag framför teven och frös in.</p> <h2>Till nästa år</h2> <p>Nät över de röda vinbären från den dag de börjar skifta färg. En titt i krusbärsbusken varje vecka från mitten av maj. Och i höst, när bladen har fallit, ska jag ta bort de äldsta grenarna på de svarta vinbären. De är tjocka som kvastskaft och gråa av lav, och enligt boken ska en tredjedel bort ända nere vid marken, så att busken orkar skjuta nytt.</p> <p>Det blir i så fall det första jag gör för de här buskarna. Det känns som att det är på tiden.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-07-12-sniglarna-och-jag.html 2026-07-12T18:00:00+02:00 2026-07-12T18:00:00+02:00

På två veckor har jag plockat 1 038 mördarsniglar. De har ätit fjorton sallatshuvuden, större delen av mina tagetes och en hel squashplanta. Det här är en lägesrapport, inte en segerrapport.

<p>Det började med regnet. Veckan efter midsommar kom det 41 millimeter i min regnmätare, mer än under hela maj, och nätterna var varma. Söndagen den 28 juni kom jag ut till lotten på förmiddagen och trodde först att någon hade klippt sallaten. Av arton huvuden i låda 3 stod fyra kvar. Resten var korta stumpar med slem på.</p> <p>Jag hade hört talas om mördarsnigeln – spansk skogssnigel, om man ska vara korrekt – av alla jag har pratat med sedan i höstas. Den är brun, upp till en decimeter lång, och den äter nästan allt. Jag hade nickat och tänkt att det där tar jag när det kommer. Det kom.</p> <h2>Räkningen</h2> <p>Samma kväll gick jag ut i skymningen med pannlampa, en hink och en gammal sax. Metoden är inte vacker: man plockar, klipper av dem strax bakom huvudet och gräver ner dem. Jag hade tänkt mig ett tjugotal. När jag slutade, strax före midnatt, hade jag räknat till 143, bara på min egen lott.</p> <p>Sedan dess har jag varit där varje kväll. Jag skriver upp antalet i anteckningsboken, mest för att ha något att hålla mig i.</p> <table> <caption>Plockade sniglar per kväll, lott 47</caption> <thead><tr><th scope="col">Kväll</th><th scope="col">Antal</th><th scope="col">Väder</th></tr></thead> <tbody> <tr><td>28 juni</td><td>143</td><td>fuktigt, 16°</td></tr> <tr><td>29 juni</td><td>121</td><td>fuktigt</td></tr> <tr><td>30 juni</td><td>96</td><td>uppehåll</td></tr> <tr><td>1 juli</td><td>88</td><td>uppehåll</td></tr> <tr><td>2 juli</td><td>104</td><td>regn på eftermiddagen</td></tr> <tr><td>3 juli</td><td>71</td><td>mulet</td></tr> <tr><td>4 juli</td><td>67</td><td>klart, torrt</td></tr> <tr><td>5 juli</td><td>80</td><td>dagg</td></tr> <tr><td>6 juli</td><td>52</td><td>klart</td></tr> <tr><td>7 juli</td><td>49</td><td>klart</td></tr> <tr><td>8 juli</td><td>44</td><td>blåsigt</td></tr> <tr><td>9 juli</td><td>61</td><td>regn hela dagen</td></tr> <tr><td>10 juli</td><td>33</td><td>mulet</td></tr> <tr><td>11 juli</td><td>29</td><td>klart, 14°</td></tr> </tbody> <tfoot><tr><th scope="row">Summa</th><td>1 038</td><td>fjorton kvällar</td></tr></tfoot> </table> <p>Det går åt rätt håll, men långsamt, och varje regn fyller på. Enligt paret med växthuset kommer de från skogsbacken och från den övergivna lotten längre ner, och så länge ingen plockar där är det som att ösa en läckande eka.</p> <h2>Förlusterna</h2> <p>Sallaten: fjorton av arton huvuden. Tagetes: 22 av 30 plantor, nerätna till stjälkarna – så mycket för att hålla ohyran borta. Dillen: nästan allt. Störbönorna: nio av tjugofyra avbitna vid marken, veckan efter att de hade kommit upp. Squashen: den ena av två plantor försvann på två nätter; den andra var större och klarade sig, med hål i bladen som efter hagelskott.</p> <p>Det de inte rör är också värt att skriva upp. Löken, förstås. Potatisblasten, nästan inte alls. Tomaterna, än så länge. Morotsblasten naggar de på men ger upp. Och rödbetorna har märkligt nog fått stå i fred, mitt i samma låda där sallaten försvann.</p> <h2>Vad jag har prövat</h2> <p>Plockning i skymningen är det enda som syns i siffrorna. Runt halv elva är bäst, när daggen har fallit men det fortfarande går att se utan lampa.</p> <p>Ölfällor: jag grävde ner tre glasburkar med en skvätt öl i. På morgonen låg det ett trettiotal sniglar i dem, vilket såg ut som en framgång tills grannen med humlen påpekade att lukten känns på tio meters håll och att jag förmodligen hade bjudit in hela gångens sniglar på fest. Burkarna åkte upp igen.</p> <p>Snigelmedel med järnfosfat, den sort som är godkänd för hemträdgårdar: jag strödde ut det glest runt låda 3 och 4 den 1 juli. Det verkar göra nytta på de små sniglarna, som jag ändå inte hittar i mörkret, men det löser inte kvällens hundra stora.</p> <p>Brädor: jag har lagt ut fyra gamla plankbitar på gräset mellan lådorna. Sniglarna kryper in under dem framåt morgonen, och då kan jag plocka även på dagen. Det rådet kom från damen på lott 12, som har odlat här sedan sjuttiotalet, och det är det bästa jag har fått.</p> <h2>Om jag fick börja om</h2> <p>Jag skulle ha börjat i april. Alla som kan något säger samma sak: de sniglar som har övervintrat är få och små på våren, och var och en man tar då är hundratals ägg som aldrig läggs. Jag såg dem i april, tänkte att en och annan snigel hör trädgården till, och gick förbi.</p> <p>Jag skulle också ha klippt gräset kortare runt lådorna och rensat bort det höga i häckkanten, där de ligger på dagarna. Och jag skulle inte ha satt ut småplantor av sallat i juni, utan dragit upp dem större hemma först. En planta med tio blad överlever en natt. En med fyra gör det inte.</p> <p>Igår kväll plockade jag 29. Det är första gången under trettio. I morse sådde jag ny sallat i mjölkpaket och ställde dem på balkongen, tre trappor upp, dit ingen snigel har hittat än.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-06-19-sju-potatisar-var.html 2026-06-19T07:30:00+02:00 2026-06-19T07:30:00+02:00

Färskpotatis till midsommar var årets enda riktiga mål. Igår kväll tog jag upp de fyra första plantorna: 1,1 kilo, 34 potatisar, den största som ett hönsägg.

<p>Det är midsommarafton och klockan är halv åtta på morgonen. Sillen står i kylen, gräddfilen är köpt, och på diskbänken ligger en påse jordiga potatisar som jag grävde upp själv igår kväll. Jag skriver det här innan gästerna kommer, för sedan lär jag inte hinna.</p> <h2>61 dagar</h2> <p>Så här gick det till. Den 14 mars lade jag tjugo sättpotatisar i äggkartonger i sovrummet, tio av den tidiga sorten ’Swift’ och tio ’Solist’. Den 18 april, när jorden i låda 1 höll sex grader, satte jag dem: två rader, 30 centimeter mellan knölarna, tio centimeter djupt, groddarna uppåt. Över alltihop la jag dubbel fiberduk med stenar på kanterna.</p> <p>Sedan kupade jag två gånger, den 9 och den 24 maj, och täckte en extra gång inför järnnatten den 12. I början av juni var blasten knähög och jag tog bort duken. Den 10 juni såg jag de första blomknopparna på ’Swift’. Det ska betyda att det finns något där nere, men jag grävde inte. Jag ville att det skulle vara midsommar.</p> <p>Från sättning till igår gick det 61 dagar. De som kan det här säger att en riktigt tidig sort behöver 60 till 70 under duk, så jag låg precis på gränsen.</p> <h2>Skörden</h2> <p>Jag tog fyra plantor, alla ’Swift’, från den soliga änden av lådan. Man sticker ner grepen en bit utanför plantan, bänder upp, och så ligger de där i jorden, ljusa och alldeles rena, som om någon hade lagt dit dem. Jag blev fånigt rörd.</p> <p>Sedan vägde jag dem på hushållsvågen i stugan: 1,1 kilo. Trettiofyra potatisar på fyra plantor. Den största var som ett hönsägg, de flesta som valnötter och sex stycken som hasselnötter. Dem kokade jag redan igår kväll, som provsmakning, med smör och ingenting annat.</p> <p>Vi blir fyra vid bordet idag. Det gör sju potatisar var, jämnt upp, så jag har köpt ett kilo till som får ligga underst i skålen. Dillen kommer också från affären; min egen i låda 3 är åtta centimeter hög och räcker möjligen till garnering. Gräslöken däremot är lottens egen. Den växte i en tuva vid stugknuten redan när jag kom, och den har inte brytt sig om någonting.</p> <h2>Vad jag gör annorlunda nästa år</h2> <p>Tre saker. För det första ska sättpotatisen gro ljusare. Mitt sovrum är svalt men mörkt, och groddarna blev tre centimeter långa och bleka i stället för korta och gröna; två bröts av när jag satte dem. För det andra räcker det med en sort. ’Solist’ har inte ens börjat blomma och får stå kvar till juli, så halva lådan var aldrig med i tävlingen. För det tredje ska jag sätta en vecka tidigare, om tjälen tillåter, och ha duken på längre.</p> <p>Men det är nästa år. Idag ska potatisen kokas i tolv minuter med dillstjälkar i vattnet, midsommarstången på ängen ska kläs klockan elva, och enligt prognosen blir det sexton grader och skurar. En vanlig midsommar, alltså.</p> <p>Sju potatisar var. Jag har väntat åtta år på en lott och 61 dagar på det här, och jag tänker äta mina sju mycket långsamt.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-05-17-jarnnatter.html 2026-05-17T18:00:00+02:00 2026-05-17T18:00:00+02:00

Natten mot den 12 maj visade termometern vid marken minus en och en halv. Potatisen klarade sig under sin duk, tomaterna stod inne – och nu börjar de tio dagar då plantorna ska lära sig att vara ute.

<p>Det finns ett ord för de där nätterna i maj när himlen är klar, vinden lägger sig och allt man har satt ut för tidigt fryser: järnnätter. De äldre i föreningen säger att man inte ska lita på något före den 20 maj, och i år fick de rätt igen. Jag har en termometer som sparar lägsta temperaturen, nedstucken i låda 1, fem centimeter över jorden. På morgonen den 12 maj stod den på −1,5. Inne i stan, där jag bor, var det plus fyra samma natt.</p> <p>Potatisen hade jag täckt med dubbel fiberduk kvällen innan, efter att ha sett prognosen hos <a href="https://www.smhi.se/">SMHI</a>. Blasten var då en dryg decimeter hög. På morgonen var duken styv av rimfrost, men under den hade bara de översta bladen i ena hörnet svartnat, där duken hade blåst upp. Paret med växthuset två lotter bort, som hade satt ut sina squashplantor på friland helgen innan, förlorade alla utom en.</p> <h2>Tio dagar på balkongen</h2> <p>Tomaterna är nu 35 centimeter höga och har stått inomhus hela sitt liv, under lampa och utan en vindpust. Av 24 frön grodde 22. Åtta plantor har jag behållit; resten ställde jag i bytesbacken vid redskapsboden, och de var borta på en timme.</p> <p>Ställer jag ut de åtta direkt bränner solen bladen vita på en eftermiddag. Så de ska avhärdas, och eftersom jag jobbar på dagarna och inte kan stå på lotten och flytta krukor, sker det på balkongen hemma. Den vetter mot gården och har skugga till klockan två. Jag har gjort ett schema och tejpat upp det på balkongdörren:</p> <table> <caption>Avhärdning av tomater, squash och tagetes, 17–26 maj</caption> <thead><tr><th scope="col">Dag</th><th scope="col">Ute</th><th scope="col">Var</th></tr></thead> <tbody> <tr><td>1–2</td><td>2 timmar</td><td>skugga och lä</td></tr> <tr><td>3–4</td><td>4 timmar</td><td>skugga, lite morgonsol</td></tr> <tr><td>5–6</td><td>hela dagen</td><td>halvskugga</td></tr> <tr><td>7–8</td><td>hela dagen</td><td>sol från klockan två</td></tr> <tr><td>9–10</td><td>dygnet runt</td><td>om natten håller minst 8 grader</td></tr> </tbody> </table> <p>De första dagarna betyder det att jag bär ut fjorton krukor när jag vaknar och in igen innan jag går till jobbet. Det är ingen som har sagt att det här skulle vara bekvämt.</p> <h2>Det som redan står ute</h2> <p>Allt är inte lika ömtåligt. Det som såddes direkt i lådorna den 25 april bryr sig inte om en frostnatt: ärtorna är sju centimeter höga, rädisorna har fått sina första riktiga blad och löken står i raka rader med tio centimeter mellan varje. Morötterna tog 19 dagar på sig att komma upp. Jag hade hunnit ge upp och så en ny rad bredvid, så nu står de dubbelt så tätt som de ska, och jag får gallra till fyra centimeters lucka när de har vuxit till sig.</p> <p>Så här ser planen ut för de sex lådorna, räknat från stugan. Varje låda är 3 meter lång och 1,20 bred.</p> <ol> <li><strong>Potatis.</strong> Två rader med 60 centimeter emellan, 30 centimeter mellan knölarna. Sattes den 18 april.</li> <li><strong>Morötter och lök</strong> i varannan rad, 25 centimeter mellan raderna. Löken ska lura morotsflugan, sägs det.</li> <li><strong>Sallat, rädisor, dill och rödbetor.</strong> Det som går fort och som man sår om flera gånger.</li> <li><strong>Squash.</strong> Två plantor, inte fler. Alla jag har frågat har sagt samma sak med samma trötta blick.</li> <li><strong>Ärtor och störbönor.</strong> Ärtorna är sådda, bönorna väntar tills jorden håller 12 grader.</li> <li><strong>Tomater</strong> med tagetes framför och tre grönkålsplantor i bortre änden.</li> </ol> <h2>Den 6 juni</h2> <p>Utplanteringen blir på nationaldagen, som i år är en lördag. Då har det gått tre och en halv vecka sedan järnnatten, jorden har hunnit bli varm och jag har en hel helg på mig. Det innebär två vändor med cykeln, plantorna i bananlådor på pakethållaren, och förmodligen en del blickar på cykelbanan.</p> <p>Skulle jag göra om något hittills, så är det sådden av tomaterna. Den 14 mars var två veckor för tidigt för någon som inte har växthus. Plantorna har blivit långa och har redan börjat blomma i sina mjölkpaket, och blommor vill man inte ha förrän de står på plats. Nästa år sår jag runt den 1 april och litar på att det räcker.</p> <p>Ikväll ska det bli nio grader och mulet. Bra väder för att stå i skuggan i två timmar och vänja sig vid att världen blåser.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-04-12-atta-ar-i-ko.html 2026-04-12T18:00:00+02:00 2026-04-12T18:00:00+02:00

Igår var det vårens arbetsdag i föreningen. Medan jag krattade grus hann jag tänka på hur jag hamnade här – och på allt man får och inte får göra på 180 kvadratmeter.

<p>Jag ställde mig i kö hösten 2017. Det gick till så att man fyllde i ett papper, betalade en liten avgift och fick ett nummer: 214. Sedan kom det ett brev om året, alltid i februari, där det stod vilket nummer man hade nu. 198. 171. 160. Ett år rörde sig kön fyra platser. Jag räknade ut att jag med den farten skulle vara sjuttiotre när det blev min tur, och slutade nästan öppna breven.</p> <p>Men köer till kolonilotter rör sig inte jämnt. Folk flyttar, tröttnar, får egna trädgårdar, glömmer att betala avgiften. I augusti förra året ringde någon från styrelsen och frågade om jag ville komma och titta på lott 47. Jag stod på en perrong och hörde knappt vad hon sa. Tre dagar senare gick jag runt på en igenvuxen gräsplätt med sex odlingslådor som hade sett bättre dagar, ett äppelträd, fyra bärbuskar och en stuga på åtta kvadratmeter med en bräda över dörren där det stod Tamsonne. I september skrev jag på. Den 1 oktober fick jag nyckeln.</p> <p>Åtta år, alltså. När jag berättar det för folk som inte bor i Stockholm tror de att jag skojar.</p> <h2>Arbetsdagen</h2> <p>Två gånger om året har föreningen arbetsdag, en på våren och en på hösten, och man förväntas vara med. Igår samlades vi klockan tio vid redskapsboden, ett sextiotal personer i arbetshandskar. Jag hamnade i gruslaget: vi krattade och fyllde på gångarna, fjorton skottkärror grus på min sträcka. Andra rensade diket, lagade staketet mot ängen eller tömde den gemensamma lövkomposten. Klockan ett var det korv och kaffe.</p> <p>Det bästa med arbetsdagen är att man får fråga om allt. Jag fick veta att vattnet släpps på första helgen i maj och stängs av i mitten av oktober, att det finns en fruktpress som ställs fram i september, och att lott 47 hade samma kolonist i trettioen år före mig. Det var hon som brände in namnet på brädan.</p> <h2>Reglerna</h2> <p>Med nyckeln följde en pärm. I den finns föreningens ordningsregler, fyra tätskrivna sidor, och jag har läst dem fler gånger än jag vill erkänna. De flesta är självklara. Några har jag fått tänka på:</p> <ul> <li>Häcken mot gången får vara högst 110 centimeter. Min var 160 när jag tog över. Jag klippte den i oktober och den ser fortfarande förolämpad ut.</li> <li>Stugan får man sova i under sommarhalvåret, men man får inte bo där. Var gränsen går vet ingen riktigt, men brevlåda är det i alla fall ingen som har.</li> <li>Minst en fjärdedel av lotten ska vara odlad med något ätbart. Gräsmatta och trädäck räknas inte. Bärbuskar och fruktträd räknas, vilket är min räddning i år.</li> <li>Allt trädgårdsavfall ska komposteras på den egna lotten. Inget får eldas och inget får slängas i skogsbacken. Det sista står i fetstil.</li> <li>Motorredskap får inte användas efter klockan sex på vardagar och inte alls på söndagar. Jag har inga motorredskap, men jag har grannar.</li> <li>Ingenting högre än 180 centimeter får stå närmare tomtgränsen än en meter. Det gäller växthus, spaljéer och humlestörar, och är enligt uppgift den regel det bråkas mest om.</li> </ul> <h2>Synen</h2> <p>En gång om sommaren går styrelsen runt och tittar på varje lott. Det kallas syn, och är föreningens sätt att se till att ingen låter sin lott växa igen. Den som får en anmärkning får ett brev och några veckor på sig. Den som får anmärkning tre år i rad kan bli av med lotten, och då går den till nästa i kön – någon som har väntat lika länge som jag gjorde.</p> <p>Jag förstår regeln och jag är rädd för den. Min lott såg inte ut som något man väntar åtta år på när jag tog över: kirskål i tre av lådorna, mossa i gräset, en kompost som mest var en hög. I höstas hann jag rensa lådorna och klippa häcken, mer blev det inte. Synen brukar gå i slutet av juni. Fram till dess ska sex lådor vara sådda, komposten ha fått väggar och gången vara fri från ogräs en halvmeter ut från min häck.</p> <p>Det är elva veckor dit. Tomatplantorna i sovrummet är nio centimeter höga.</p> https://tamsonne.click/dagbok/2026-03-14-fron-pa-fonsterbradan.html 2026-03-14T18:00:00+01:00 2026-03-14T18:00:00+01:00

Det ligger fortfarande snö på lotten, men hemma på fönsterbrädan har säsongen börjat: 24 tomatfrön, ett tråg tagetes och tjugo sättpotatisar i äggkartonger.

<p>I söndags cyklade jag ut till lotten för första gången sedan jul. Det var ingen bra idé. Snön låg tre decimeter djup på gången, nyckeln ville inte gå in i hänglåset förrän jag hade värmt det i handen i fem minuter, och inne i stugan var det två minusgrader – kallare än ute. Odlingslådorna syntes bara som sex långa bulor i det vita. Kring äppelträdet gick harspår i en prydlig ring, och på en av de nedersta grenarna hade någon gnagt av barken en bit. Jag lindade hönsnät kring stammen, drack mitt kaffe stående och cyklade hem igen.</p> <p>Så det är hemma i lägenheten som säsongen börjar. Idag sådde jag.</p> <h2>Vad som hamnade i jorden</h2> <p>Tomaterna först. Jag har två sorter: körsbärstomaten ’Gardener’s Delight’, som alla i föreningen verkar odla, och busktomaten ’Maskotka’, som ska klara sig utan växthus. Tolv frön av varje, två i varje kruka, en halv centimeter ner i såjord. Krukorna är mjölkpaket som jag har klippt av på mitten och stuckit hål i botten på. Jag har sparat paket sedan januari och har nu fler än jag behöver.</p> <p>Sedan tagetes, ett helt tråg, ett fyrtiotal frön som ser ut som små svartvita pinnar. Tagetes ska stå längs kanterna på lådorna i sommar. Enligt grannen med humlen håller de ohyran borta; enligt min trädgårdsbok är det mest en fråga om att de är fina. Båda skälen duger.</p> <p>Squashen får vänta. Den växer så fort att den bara ska ha tre, fyra veckor inomhus, och ut får den inte komma förrän frosten är över. Hos oss brukar den sista frostnatten komma någon gång mellan den 10 och den 20 maj. Lotten ligger i en sänka nedanför en skogsbacke, och dit rinner kalluften även när det är frostfritt inne i stan. Squashen sår jag alltså i månadsskiftet april–maj, inte en dag tidigare, hur mycket det än kliar i fingrarna.</p> <h2>Ljus och värme</h2> <p>Mitt fönster vetter mot öster. Det ger sol till ungefär elva på förmiddagen och sedan ingenting, och i mars räcker det inte. Förra våren, innan jag hade lotten, sådde jag tomater i samma fönster utan lampa. De blev tjugo centimeter långa, tunna som sytråd, och la sig ner en efter en. I år hänger en växtlampa över brädan, kopplad till en timer: på klockan sex på morgonen, av klockan åtta på kvällen. Fjorton timmar.</p> <p>Värmen är det andra. Tomatfrön vill ha runt 22 grader för att gro, och det har jag ovanför elementet. Men så fort de har kommit upp ska de stå svalare, helst 16–18 grader, annars rusar de iväg på höjden igen. Planen är att flytta krukorna till sovrummet, där jag ändå har elementet avstängt.</p> <p>Där står redan sättpotatisen: tjugo knölar i äggkartonger på byrån, med ögonen uppåt. De ska gro i svalka fram till mitten av april, och om allt går som jag har tänkt mig blir det färskpotatis till midsommar. Det är hela årets mål, om jag ska vara ärlig.</p> <h2>Att vänta</h2> <p>Nu händer ingenting på en vecka eller så. Tomater brukar titta upp efter sex till tio dagar. Jag har satt en lapp på varje paket med sort och datum, skriven med blyerts, eftersom tusch rinner när man vattnar. Det lärde jag mig förra året, när jag stod med tolv plantor och inte visste vilken som var vilken.</p> <p>Det som känns konstigast är att allt det här ska bort härifrån. Om tolv veckor ska varenda planta ha burits nerför tre trappor och fraktats ut till lotten på pakethållaren. Jag har räknat: om alla frön gror blir det 24 tomatplantor och 40 tagetes, och jag har plats för sex tomater. Resten får grannarna, om de vill ha. Det sägs att man alltid sår för mycket det första året. Jag tänker inte ens försöka låta bli.</p> <p>Ute visar termometern minus tre ikväll. På fönsterbrädan är det 22.</p>