Längs gången

Jag har haft semester i tre veckor och varit på lotten nästan varje dag. Det har gjort att jag för första gången har sett den i dagsljus en vanlig tisdag, och att jag har börjat lära känna gången. Inte människorna så mycket – här hälsar man, pratar väder och sniglar och går vidare – men lotterna. Man lär sig vem någon är genom vad den odlar.

Så här såg vägen ut i morse, från grinden och inåt.

Dahliorna

Första lotten till vänster är den som folk stannar vid. Hon som har den odlar dahlior och nästan ingenting annat. Jag räknade till trettioåtta plantor, uppbundna vid var sin stör, från små röda pomponger till en gul sort med blommor stora som mattallrikar. Varje oktober gräver hon upp alla knölarna, märker dem med sort och färg och bär hem dem till ett källarförråd. Jag frågade hur lång tid det tar. ”Två helger och en rygg”, sa hon.

Potatisen

Mittemot ligger en lott som ser ut som en ritning. Åtta raka rader potatis, kupade efter snöre, med en skylt i varje radända: åtta sorter, från tidig till sen. Ingen sallat, inga blommor, inte ett ogräs. Mannen som har den är där klockan sex varje morgon och har gått hem när vi andra kommer. Jag har aldrig sett honom skörda, bara resultatet: tomma rader som har jämnats till med kratta.

Växthuset

Paret med växthuset har det största som reglerna tillåter, och det är fullt. Gurkor längs ena sidan, tomater längs den andra – ’Gardener’s Delight’ som mina, fast deras är två meter höga och har gett frukt sedan början av juli. Längst in växer en vinranka som de har haft i elva år. I år hänger det klasar på den, gröna och hårda än så länge. De säger att druvorna blir ätbara ungefär vart tredje år och att det är värt det ändå.

Humlen

Och så min närmaste granne, han med humlen. På hans stuggavel går sex snören från marken upp till nocken, och uppför dem klättrar humlen: fyra, fem meter på en sommar, från ingenting i april. Nu i slutet av augusti hänger kottarna i tjocka klasar, ljusgröna och klibbiga, och hela hans lott luktar svagt av något mellan gräs och citron.

Han brygger inte. Han torkar kottarna på tidningspapper i stugan och syr in dem i små kuddar som han ger bort, för att man ska sova bättre. Jag har fått en. Jag vet inte om jag sover bättre, men den luktar som augusti.

I september klipper han ner allt till marken, och nästa vår börjar det om. Det är humlen som är anledningen till att regeln om 180 centimeter finns, har jag förstått. Störarna stod för nära gränsen på nittiotalet. Numera sitter snörena på hans egen gavel, och ingen kan säga något.

Pumpan

Längre bort, förbi min lott, ligger pumpan. Den vilar på en lastpall för att inte ruttna underifrån och har ett eget parasoll mot solen. Ägaren mäter omkretsen varje söndag och skriver upp den med krita på pallen: i morse stod det 164 centimeter. Den ska vägas på skördefesten i september, och enligt honom vägde förra årets 83 kilo. Jag har ingen anledning att tvivla. Jag har sett honom vattna.

Lotten som ingen sköter

Sist på gången, mot skogsbacken, ligger en lott där gräset står midjehögt och kirskålen blommar. Den har fått anmärkning på synen två år i rad. Det är därifrån mina sniglar kommer, säger alla, och jag har svårt att inte titta surt på den när jag går förbi. Men det hänger ett par arbetshandskar på grindstolpen, och i förra veckan var en bit av gräset slaget. Någon försöker. Jag vet precis hur det är att ta över något som har vuxit en över huvudet.

Vad jag själv har att komma med

Squash. Den enda plantan som överlevde sniglarna har hittills gett tjugosex stycken, och under de fem dagar jag var bortrest växte en av dem till 2,3 kilo och fyrtio centimeter. Jag har lagt squash i bytesbacken, hängt squash i en påse på grinden till dahlialotten och ställt en vid potatismannens grindstolpe, där den stod orörd i två dagar innan den försvann.

I gengäld har jag fått en humlekudde, en bukett dahlior, löfte om tre knölar till våren och ett råd från växthuset: knip av toppen på tomaterna nu, så hinner det som redan sitter där mogna före frosten. Jag gjorde det i eftermiddags. Det tog emot mer än jag hade trott.