Åtta år i kö, fyra sidor regler

Jag ställde mig i kö hösten 2017. Det gick till så att man fyllde i ett papper, betalade en liten avgift och fick ett nummer: 214. Sedan kom det ett brev om året, alltid i februari, där det stod vilket nummer man hade nu. 198. 171. 160. Ett år rörde sig kön fyra platser. Jag räknade ut att jag med den farten skulle vara sjuttiotre när det blev min tur, och slutade nästan öppna breven.

Men köer till kolonilotter rör sig inte jämnt. Folk flyttar, tröttnar, får egna trädgårdar, glömmer att betala avgiften. I augusti förra året ringde någon från styrelsen och frågade om jag ville komma och titta på lott 47. Jag stod på en perrong och hörde knappt vad hon sa. Tre dagar senare gick jag runt på en igenvuxen gräsplätt med sex odlingslådor som hade sett bättre dagar, ett äppelträd, fyra bärbuskar och en stuga på åtta kvadratmeter med en bräda över dörren där det stod Tamsonne. I september skrev jag på. Den 1 oktober fick jag nyckeln.

Åtta år, alltså. När jag berättar det för folk som inte bor i Stockholm tror de att jag skojar.

Arbetsdagen

Två gånger om året har föreningen arbetsdag, en på våren och en på hösten, och man förväntas vara med. Igår samlades vi klockan tio vid redskapsboden, ett sextiotal personer i arbetshandskar. Jag hamnade i gruslaget: vi krattade och fyllde på gångarna, fjorton skottkärror grus på min sträcka. Andra rensade diket, lagade staketet mot ängen eller tömde den gemensamma lövkomposten. Klockan ett var det korv och kaffe.

Det bästa med arbetsdagen är att man får fråga om allt. Jag fick veta att vattnet släpps på första helgen i maj och stängs av i mitten av oktober, att det finns en fruktpress som ställs fram i september, och att lott 47 hade samma kolonist i trettioen år före mig. Det var hon som brände in namnet på brädan.

Reglerna

Med nyckeln följde en pärm. I den finns föreningens ordningsregler, fyra tätskrivna sidor, och jag har läst dem fler gånger än jag vill erkänna. De flesta är självklara. Några har jag fått tänka på:

• Häcken mot gången får vara högst 110 centimeter. Min var 160 när jag tog över. Jag klippte den i oktober och den ser fortfarande förolämpad ut.
• Stugan får man sova i under sommarhalvåret, men man får inte bo där. Var gränsen går vet ingen riktigt, men brevlåda är det i alla fall ingen som har.
• Minst en fjärdedel av lotten ska vara odlad med något ätbart. Gräsmatta och trädäck räknas inte. Bärbuskar och fruktträd räknas, vilket är min räddning i år.
• Allt trädgårdsavfall ska komposteras på den egna lotten. Inget får eldas och inget får slängas i skogsbacken. Det sista står i fetstil.
• Motorredskap får inte användas efter klockan sex på vardagar och inte alls på söndagar. Jag har inga motorredskap, men jag har grannar.
• Ingenting högre än 180 centimeter får stå närmare tomtgränsen än en meter. Det gäller växthus, spaljéer och humlestörar, och är enligt uppgift den regel det bråkas mest om.

Synen

En gång om sommaren går styrelsen runt och tittar på varje lott. Det kallas syn, och är föreningens sätt att se till att ingen låter sin lott växa igen. Den som får en anmärkning får ett brev och några veckor på sig. Den som får anmärkning tre år i rad kan bli av med lotten, och då går den till nästa i kön – någon som har väntat lika länge som jag gjorde.

Jag förstår regeln och jag är rädd för den. Min lott såg inte ut som något man väntar åtta år på när jag tog över: kirskål i tre av lådorna, mossa i gräset, en kompost som mest var en hög. I höstas hann jag rensa lådorna och klippa häcken, mer blev det inte. Synen brukar gå i slutet av juni. Fram till dess ska sex lådor vara sådda, komposten ha fått väggar och gången vara fri från ogräs en halvmeter ut från min häck.

Det är elva veckor dit. Tomatplantorna i sovrummet är nio centimeter höga.